Att vara eller inte vara - typ

För att i min ensamhet som varar uppskattningsvis en timme till fullkomligt sluta ägna mig åt mina eget valda aktiviteter och istället väldigt demonstrativt bevisa för Therese att jag inte är den som är dålig på att uppdatera, väljer jag bloggen ännu en gång. Själv konstaterar hon att hon inte vill bli begravningsentreprenör och tycker att det var ett fylligt inlägg.

I samma anda som Therese konstaterar vad hon inte vill göra i sin yrkesmässiga framtid, kan jag konstatera att jag kanske borde byta bort mina nutida framtidsdrömmar då jag i lördag åter fick liv i de jag hade som mindre. Det var, som allt annat som verkar hända i mitt liv just nu, på jobbet en impuls utan dess like slog mig.

Min gamla lärare från mellanstadiet gör entré, verkar inte känna igen mig, expieras av en annan men vänder sig på sin väg ut och säger "Hur går det med teatern, Johanna? Jag som trodde att jag skulle se dig på film i framtiden". För två sekunder var jag då helt övertygad om att jag skulle byta program till estet och därmed tvingas till ytterligare tre år i gymnasiet, men då med en framtid som skådespelare. Dock kom jag snart på bättre tankar och ägnade mig istället åt den klassiska nostalgitrippen i vilken jag mindes min tid som skrikande cirkusdirektör, gråtande unge, förvirrat troll eller anhörig till nervskadad kaktus. "Det är nog nerverna, han har blivit så retlig av sig. Så fort han kommer åt, sticker han till. Aj! Ja, doktorn ser ju själv." Men det var som cirkusdirektör mina riktiga bravader ägde rum. Jag var som liten smått blygg (livrädd, enligt Ena, som var exakt likadan) och tyst, men då jag en gång fick en roll i vilken jag skulle skrika och skrek - rejält - tyckte alla att jag var duktig.

Nu väntar jag bara på att min gamla körledare dyker upp och ger mig ytterligare karriärsval. Jag filar på "My heart will go on" i duschen så länge.